Djupa andetag

Korkat. Rent utsagt idiotiskt. Fruktansvärt dumt. Intelligensbefriat. Konsekvensbortseende. Nästan lipframkallande. Sömnbristresulterande. Puckat. Väldigt puckat.

Det här är mitt sista lov. Någonsin. Och nej, jag är inte redo att inse det. Om det hade fungerat som ett faktiskt lov, hade jag kanske känt mig mindre ångestfylld. Nu hinner jag visserligen inte reflektera mycket över att detta skulle vara min sista givna ledighet, då skolarbetet hade dränkt mig om det varit i flytande form. Nu ger det mig bara huvudvärk.

Jag spenderar mina dagar i skolan, i frustrerande försök att tillverka en bok. Jag spenderar mina kvällar med läsning inför prov. Jag spenderar mina nätter läsandes bok inför tal/redovisning. Jag spenderar mina morgonar hopplöst suckandes över att berget med skolarbete inte minskar. Jag spenderar mina lunchtider med att komma på fler saker att skriva upp på Att-göra-listan.

Jag kommer till insikt om att idiotiskt, dumt, intelligensbefriat och allt övrigt nämnt tidigast i inlägget, handlar om att jag varit naiv nog att tro mig ha tid till en fritid utöver skolan. När jag i nian planerade mina kommande gymnasieår som samhällsvetare och inte estet (som syo:n ville reformera mig till) tänkte jag mig ha en fritid med teater. Istället gick jag med i MUF och förlorade allt vad ledig tid heter. Sedan valde jag inte bara distriktet utan även att starta det lokala MUF Ulricehamn. Det kan, enligt vissa, tyckas ambitiöst. Jag har nått insikten om att det var idiotiskt. Som att det inte var nog med en bokproduktion, övrigt skolarbete, körkortsförsök, jobb och distriktsverksamhet. Som att mitt lov inte var jobbigt nog utan att jag ska lyckas ragga ihop fyra personer till ett möte och dessutom få ihop en välgenomtänkt föredragningslista till dess.

Vem?! Vem?! Vem?! Vem kom på det idiotiska påfundet med att man måste sova X antal timmar per natt?! Jag har inte tid.

Jag behöver skrikande musik. Högljutt oväsende. Jag behöver tid.